Trollis tankar och vardag.

Vilken vecka. Här har det verkligen varit en berg å dalbana vill ja lova. Har verkligen fått kämpa med att hålla i hop. Men som alltid orkar man inte hela tiden bara svälja. Det liksom bara rinner över. Svåra med det är ju att vissa inte förstår hur ont det bara gör. Att det i bland måste få komma ut. Paniken över att det rinner över å att ja nu gör denna person arg just för att ja inte kan hålla tillbaka å bara vara glad för det jag har kvar. Sorgen över det jag har mist, blir inte mindre när jag inte får sörja. Sorgen över att jag denna vecka åter har upptäckt att det är fler i min omgivning jag inte kan lita på. Det gör ont. Önskar att jag fick skriva om sånt som gör mig glad. Sånt som gör mig lugn. Att jag bara får njuta av mina barn, mitt liv i allmänhet. Utan att känna sorgen i hjärtat efter någon. Men jag får hela tiden höra att jag ska skita i henne. Det är hennes förlust. Varför kan de inte fatta att jag verkligen saknar mina lilla. Har inte sett henne på öv...

Oj. Det har hänt mycket sedan sist. Vet inte riktigt i vilken ände ja ska börja i. Det är just därför ja inte har skrivit på länge. Jag har själv inte hunnit med att fatta allt. Var sist mycket orolig för att börja jobba igen. Men sedan vart det en totalt vändning innan sista dagen hade gått. Fick många positiva nyheter å allt började läggas på plats. Det var ju allra helst ekonomin som var den stora oron. På bara två dagar löste allt sig å jag skulle kunna leva ett bättre liv. Hela jag lyste upp. Det var som ett berg togs bort från mitt hjärta. Samtidigt som jag var riktigt glad, hade jag en rädsla i mig. Skulle detta gå. Kommer jag att fixa allt detta som behövdes av mig. Tänkt om jag misslyckades. Men ett helt nytt liv. Jag skulle inte behöva vara rädd för att inte kunna klara privat livet. Sen kom bomben. Det var inte just detta jag hade väntat mig precis. Visst, nått skulle ju komma, men inte detta. Hjälp. paniken steg i mig. Vad händer nu?? Det vet jag verklige...