Abstinens på hög nivå.
Har ingen annan förklaring till varför jag gråter så fort en känsla kommer i kroppen. Det spelar ingen roll vilken känsla det är, så kommer tårarna. Visste att det skulle inte vara nån dans på rosor att sluta röka. Men faan inte trodde jag att jag skulle vara så här känslig. Orkar inte med folk. Vill helst inte att nån skall komma hit å jag orkar absolut inte åka nån annanstans för att vara trevlig. Värst är att jag blir såå irriterad på människor som sitter å säger hur jäkla lätt det är att sluta röka/ snusa. Att de inte känt nått jobbigt med det hela. Dessa personer skulle jag kunna sätta en raket där bak å skicka i väg långt borta. I dag har jag bokat tvättstugan åt yster, så hon kommer hit. Inser nu hur dum ide det var. Visste ju inte då att jag skulle må så här. Blir till att kämpa i dag för att hålla humöret på en nivå av snällhet. Måtte detta gå över snart....