Små tankar!
Ja, som vanligt är jag ju en tänkare. Jag har flera gånger tänkt tanken att jag skulle vilja gifta mig.
Känns som om att det är en trygghet för mig inför framtiden.
Jag älskar verkligen LG och jag vill inte ha någon annan än honom.
Men samtidigt så känner jag mig inte välkommen i hans familj. Så länge vi inte är gifta kan jag slå det i från mig och tänka att vi är ändå inte släkt. Jag har mina tjejer och vi kommer att klara oss bra själva. Samtidigt så vill jag inget annat än vara respekterad som en i släkten. Att jag och mina tjejer tillhör och är lika värda.
Jag har ju tillhört en familj där jag hela tiden kände att jag inte hörde hemma och inte var lika värd pga att jag inte hade rätt pappa. Det var ju inte jag som hade valt honom, men jag fick hela tiden höra hur jag skulle ändra mig för att inte vara lika som honom.
Just nu så är felet att jag har tre barn som inte passar in.
Jag känner mig smutsig och fel för att jag inte bor med barnens pappa, för att jag har trängt mig in i deras familj fast jag inte var välkommen.
Jag var helt fel person som flyttade i hop med LG för jag hade tre barn med mig.
Jag var liksom smutsig.
Det är så de får mig att känna. Medans de tre tjejerna är det bästa jag har. De är beviset jag har för att jag har gjort nått enda bra i mitt liv. Jag är så stolt över dem.
Jag vill bara ge dem en hel familj. Visa dem vad en familj är, hur man älskar varandra oavsett hur man ser ut eller vad man gör eller vad man tänker just då.
Något som jag nu märkt att de inte har på sin pappas sida. Mina tjejer har ju ingen mormor (fast hon finns i liv). Morfar gör så gott han kan. (Han tog den lätta vägen när det gällde mig när jag var liten och lät mig vara tills jag vart vuxen.)
Deras farfar avled i år. Deras farmor har nog aldrig accepterat dem pga att de har mig till mamma. Hon är även många gånger sagt elaka ord till min äldsta dotter. Värst med det är att hennes pappa har aldrig tagit henne i försvar och stått upp mot farmodern. Detta gör ju att hon har ju verkligen en dålig syn på vad en familj är. Deras pappa mår dåligt och hans ork går åt till att bry sig om sin alkoholiserade flickvän och hennes barn ( enl honom så behöver de hans stöd mera). Han anser att våra barn har det bra och klarar sig själva.
Mitt allra största misstag i livet är att jag lät henne bo på heltid hos sin pappa. Nått jag aldrig kommer tillåta att de andra två får göra.
Just av allt detta är min högsta önskan i livet att få ge mina barn en familj/släkt där alla är accepterade för vad de är.
Att få känna samhörighet. Att under detta tak är vi alla lika värda.
Allt detta gör mig kluven och jag försöker göra allt för att inte tänka på det. För det gör så ont i mig.
Jag försöker vara stark och låssas att jag inte bryr mig när allt går sönder inom mig.
Gör allt för att ingen skall se mig gråta. Något jag nu för tiden gör ofta. Men jag vet att mina tjejer gör mig. Måste vara stark för deras skull.
Känns som om att det är en trygghet för mig inför framtiden.
Jag älskar verkligen LG och jag vill inte ha någon annan än honom.
Men samtidigt så känner jag mig inte välkommen i hans familj. Så länge vi inte är gifta kan jag slå det i från mig och tänka att vi är ändå inte släkt. Jag har mina tjejer och vi kommer att klara oss bra själva. Samtidigt så vill jag inget annat än vara respekterad som en i släkten. Att jag och mina tjejer tillhör och är lika värda.
Jag har ju tillhört en familj där jag hela tiden kände att jag inte hörde hemma och inte var lika värd pga att jag inte hade rätt pappa. Det var ju inte jag som hade valt honom, men jag fick hela tiden höra hur jag skulle ändra mig för att inte vara lika som honom.
Just nu så är felet att jag har tre barn som inte passar in.
Jag känner mig smutsig och fel för att jag inte bor med barnens pappa, för att jag har trängt mig in i deras familj fast jag inte var välkommen.
Jag var helt fel person som flyttade i hop med LG för jag hade tre barn med mig.
Jag var liksom smutsig.
Det är så de får mig att känna. Medans de tre tjejerna är det bästa jag har. De är beviset jag har för att jag har gjort nått enda bra i mitt liv. Jag är så stolt över dem.
Jag vill bara ge dem en hel familj. Visa dem vad en familj är, hur man älskar varandra oavsett hur man ser ut eller vad man gör eller vad man tänker just då.
Något som jag nu märkt att de inte har på sin pappas sida. Mina tjejer har ju ingen mormor (fast hon finns i liv). Morfar gör så gott han kan. (Han tog den lätta vägen när det gällde mig när jag var liten och lät mig vara tills jag vart vuxen.)
Deras farfar avled i år. Deras farmor har nog aldrig accepterat dem pga att de har mig till mamma. Hon är även många gånger sagt elaka ord till min äldsta dotter. Värst med det är att hennes pappa har aldrig tagit henne i försvar och stått upp mot farmodern. Detta gör ju att hon har ju verkligen en dålig syn på vad en familj är. Deras pappa mår dåligt och hans ork går åt till att bry sig om sin alkoholiserade flickvän och hennes barn ( enl honom så behöver de hans stöd mera). Han anser att våra barn har det bra och klarar sig själva.
Mitt allra största misstag i livet är att jag lät henne bo på heltid hos sin pappa. Nått jag aldrig kommer tillåta att de andra två får göra.
Just av allt detta är min högsta önskan i livet att få ge mina barn en familj/släkt där alla är accepterade för vad de är.
Att få känna samhörighet. Att under detta tak är vi alla lika värda.
Allt detta gör mig kluven och jag försöker göra allt för att inte tänka på det. För det gör så ont i mig.
Jag försöker vara stark och låssas att jag inte bryr mig när allt går sönder inom mig.
Gör allt för att ingen skall se mig gråta. Något jag nu för tiden gör ofta. Men jag vet att mina tjejer gör mig. Måste vara stark för deras skull.
