En liten tanke ställare.
Mitt värsta går inte att jämföra med ditt värsta.
För några år sedan när en vän till mig hade en tid i livet där hennes sambo kämpade för livet och hon kämpade för att hålla modet uppe och finnas där för honom. Samtidigt så hade hon egna kroppsliga krämpor som hela tiden gjorde att hon kämpade i motvind. Var det just dessa ord hon sa till mig i tröst när jag kämpade med min värk. Jag hade precis beklagat/ gnällt att jag inte orkar mera och kommit på att jag kunde tacka min lyckliga stjärna att jag i alla fall hade en sambo som var frisk och kunde finnas där för mig när jag hade det svårt (fast det var nog det jag gnällde över)
Just att hon var så stark och hade orken att lyssna på mig när hon hade det så svårt själv. Men hon menade att alla har vi våra svåra stunder i livet och vi alla upplever de olika tungt. Att man aldrig kan jämföra. Att bara finnas där som vän, hur stort eller litet det än är, betyder allt.
Men som hon även sa: Det hjälper även mig att få glömma mitt eget för ett tag.
I går träffade jag en kvinna som har en hård kamp mot en sjukdom att kämpa. Åh då fick jag precis just denna tanke att jag inte ska klaga. Min sjukdom kommer aldrig någonsin att gå över. Men jag kan leva med den tills jag är över hundra år, Den kommer nog inte att ta mitt liv.
Samtidigt har jag lärt mig att jag får vara nere och deppig när jag har mina värsta värk och att jag så inte mår så bra. Att jag stundvis bara vill ge upp. Det som då ger mig styrka är just dessa ord hon sa till mig. Att mitt värsta just då inte går att jämföra, att jag får vara lessen, arg och deppad för att jag inte vill kämpa just då. Att jag får " gräva" ner mig en stund och tycka synd om mig själv. Just för att sedan bli lite arg på min kropp och åter få styrka i att kämpa emot och visa att jag inte tänker låta värken vinna kämpen över mig. Dessa ord är för mig en styrka.
För några år sedan när en vän till mig hade en tid i livet där hennes sambo kämpade för livet och hon kämpade för att hålla modet uppe och finnas där för honom. Samtidigt så hade hon egna kroppsliga krämpor som hela tiden gjorde att hon kämpade i motvind. Var det just dessa ord hon sa till mig i tröst när jag kämpade med min värk. Jag hade precis beklagat/ gnällt att jag inte orkar mera och kommit på att jag kunde tacka min lyckliga stjärna att jag i alla fall hade en sambo som var frisk och kunde finnas där för mig när jag hade det svårt (fast det var nog det jag gnällde över)
Just att hon var så stark och hade orken att lyssna på mig när hon hade det så svårt själv. Men hon menade att alla har vi våra svåra stunder i livet och vi alla upplever de olika tungt. Att man aldrig kan jämföra. Att bara finnas där som vän, hur stort eller litet det än är, betyder allt.
Men som hon även sa: Det hjälper även mig att få glömma mitt eget för ett tag.
I går träffade jag en kvinna som har en hård kamp mot en sjukdom att kämpa. Åh då fick jag precis just denna tanke att jag inte ska klaga. Min sjukdom kommer aldrig någonsin att gå över. Men jag kan leva med den tills jag är över hundra år, Den kommer nog inte att ta mitt liv.
Samtidigt har jag lärt mig att jag får vara nere och deppig när jag har mina värsta värk och att jag så inte mår så bra. Att jag stundvis bara vill ge upp. Det som då ger mig styrka är just dessa ord hon sa till mig. Att mitt värsta just då inte går att jämföra, att jag får vara lessen, arg och deppad för att jag inte vill kämpa just då. Att jag får " gräva" ner mig en stund och tycka synd om mig själv. Just för att sedan bli lite arg på min kropp och åter få styrka i att kämpa emot och visa att jag inte tänker låta värken vinna kämpen över mig. Dessa ord är för mig en styrka.
