Ett tag sedan sist.

Det har inte varit den bästa sommar å semester här. Regn å trök. Har inte haft pengar till att göra saker med tjejerna.
Har verkligen kämpat på med mig själv för att inte bryta ihop totalt. Frågar ni min sambo, så kommer han att säga att ja har gjort det några gånger, när ja inte har kunnat hålla inne mina tårar.
Har verkligen känt mig som värdens sämsta mamma som inte har haft råd att ge dem någon bra sommar.
På måndag börjar ja jobba igen å barnen kommer endast sitta hemma å vänta på att ja ska komma hem.
Då  ja kommer att vara för trött för att göra nått med dem.
Hade det inte regnat å varit så kallt som det har varit, har man ju kunnat varit å badat nu på semestern. En enda dag (fredag förra veckan) vart det så pass varm så vi kunde åka i väg å bada.
Han har ju rätt i det hela att vi får hoppas på en bättre sommar nästa år.
Att vi kommer att ha råd till att göra saker då. Att man inte ska ge upp.
Det är nått  ja nu har sagt i över 5 år å inget bättre har hänt.
Tror inte på att det kan bli bättre. Börjar tappa tron på att ja kan ge mina tjejer en sommar att minnas..