I vilken ände ska ja börja i?
Vill så mycket med mitt liv, men ja vet att ja kan inte ta allt på samma gång.
Vikten har ja ju kämpat med hela mitt liv. Var så duktig å tränade här över vintern. Sedan vart det ju stopp med det pga min värk. Vill ju inget annat än att börja om med den igen.
Sedan är det ju det att ja vet att ja måste sluta röka för att klara av just det. Nått ja oxå har hållit på att planera sedan ja började igen. Men det blir en ond cirkel i det hela när ja bara går upp i vikt när ja slutar röka. Spelar ingen roll vad ja gör, så går ja bara upp i vikt.
Detta gör mig lessen å stressad.
Stressen gör nog så att ja får riktigt ont i kroppen.
Kronan ramlade ner på mig i dag. Kände att ja var uttråkad å stressen kom i mig för att ja inte kan ge tjejerna det som de behöver för att få en bra sommar. Kämpade riktigt hårt med att få undan känslan å att hålla mina tårar borta.
I stället kom värken krypande i mina fingrar. som sedan spred sig i kroppen.
Där har jag nog den största faktorn på att ja har ont.
Tyckte inte att ja var stressad i våras. Men det kan nog ha legat i det undermedvetna.
Porten till mina förtryckta känslor kom fram av att ja mötte mamma på marknaden.
Allt bara började om. Vet inte vart ja ska ta vägen med alla mina känslor. Vill ju inte må så här.
Jag måste ta tag i allt detta å bara börja om från början. Men ja vet inte hur eller med vad ja ska börja med.
Det är ju allt för mycket skit/ stress på mitt jobb med. Vill ju inget annat än att byta. Göra nått nytt.
Vet bara inte vad.
Har fått lite hintar om att det kanska kunde bli jobb att söka. Fast det har även visat sig att ja har hoppats i onödan. Det var tomma ord som sas.
För mig hade det varit bättre att inget hade blivit sagt. Att jag inte fått hoppet att någon skulle vilja hjälpa mig.
Har nu åter fått slaget i ansiktet att ja får klara mig själv.
Så vart börjar ja??
För hur det än är. Jag är ensam. Jag har ingen som vill höra på mig när ja inte orkar. Jag har ingen som står där bakom mig å håller upp mig när ja inte klarar mer.
Det skulle vara så skönt att bara ha nått att se fram emot. Nått man vet att man får resultat av.
Bara det att känna att ja har råd att köpa de nya köksgardinerna jag vill ha.
Men när man inte ens kan hoppas på att man i framtiden kommer kunna kosta på sig ett par nya gardiner för max 400 kr känns det tungt.
För hur det än är. Jag vet att ja måste hela tiden vara glad å trevlig. Jag får inte ha nån svacka när det gäller mitt humör. Jag får inte bli lessen när det inte funkar.
Jag har bara mig själv att lita på.
Pengar är inte allt i värden. Men det skulle ju lätta upp mycket att det som tynger just nu..
Vikten har ja ju kämpat med hela mitt liv. Var så duktig å tränade här över vintern. Sedan vart det ju stopp med det pga min värk. Vill ju inget annat än att börja om med den igen.
Sedan är det ju det att ja vet att ja måste sluta röka för att klara av just det. Nått ja oxå har hållit på att planera sedan ja började igen. Men det blir en ond cirkel i det hela när ja bara går upp i vikt när ja slutar röka. Spelar ingen roll vad ja gör, så går ja bara upp i vikt.
Detta gör mig lessen å stressad.
Stressen gör nog så att ja får riktigt ont i kroppen.
Kronan ramlade ner på mig i dag. Kände att ja var uttråkad å stressen kom i mig för att ja inte kan ge tjejerna det som de behöver för att få en bra sommar. Kämpade riktigt hårt med att få undan känslan å att hålla mina tårar borta.
I stället kom värken krypande i mina fingrar. som sedan spred sig i kroppen.
Där har jag nog den största faktorn på att ja har ont.
Tyckte inte att ja var stressad i våras. Men det kan nog ha legat i det undermedvetna.
Porten till mina förtryckta känslor kom fram av att ja mötte mamma på marknaden.
Allt bara började om. Vet inte vart ja ska ta vägen med alla mina känslor. Vill ju inte må så här.
Jag måste ta tag i allt detta å bara börja om från början. Men ja vet inte hur eller med vad ja ska börja med.
Det är ju allt för mycket skit/ stress på mitt jobb med. Vill ju inget annat än att byta. Göra nått nytt.
Vet bara inte vad.
Har fått lite hintar om att det kanska kunde bli jobb att söka. Fast det har även visat sig att ja har hoppats i onödan. Det var tomma ord som sas.
För mig hade det varit bättre att inget hade blivit sagt. Att jag inte fått hoppet att någon skulle vilja hjälpa mig.
Har nu åter fått slaget i ansiktet att ja får klara mig själv.
Så vart börjar ja??
För hur det än är. Jag är ensam. Jag har ingen som vill höra på mig när ja inte orkar. Jag har ingen som står där bakom mig å håller upp mig när ja inte klarar mer.
Det skulle vara så skönt att bara ha nått att se fram emot. Nått man vet att man får resultat av.
Bara det att känna att ja har råd att köpa de nya köksgardinerna jag vill ha.
Men när man inte ens kan hoppas på att man i framtiden kommer kunna kosta på sig ett par nya gardiner för max 400 kr känns det tungt.
För hur det än är. Jag vet att ja måste hela tiden vara glad å trevlig. Jag får inte ha nån svacka när det gäller mitt humör. Jag får inte bli lessen när det inte funkar.
Jag har bara mig själv att lita på.
Pengar är inte allt i värden. Men det skulle ju lätta upp mycket att det som tynger just nu..
