Ockelbo marknad.
Jag, LG å mina tjejer tog en sväng dit i går. Det såg inte så bra ut på himlen innan vi åkte så vi alla klädde på oss ganska bra. Eller rättare sagt för bra. När vi kom fram sken solen å vi svettades ganska bra innan det var färdigt.
Vi hann inte gå länge där förns det var en man som satte sitt ansikte framför mig. Kom först inte på vem det var. Men det tog inte lång stund innan det kopplade att det var min morbror Janne. Han såg jag på avstånd förra året. Tror inte ja har pratat eller sett den mannen sedan min morfar dog ( tror det var -97).
Han var där med sin sambo, min mamma, hennes man å min lille bror.
Såg då inte min mamma, bara ryggen på Emil.
Janne pratade lite vardag å så inget mera.
Jag vart alldeles kallsvettig. Stel i hela kroppen. Visste inte riktigt vart ja skulle ta vägen.
De gick vidare å ja snabbade mig att ringa lilla yster för att varna. Vet att hon inte heller vill träffa dem.
Hela tiden när vi sedan gick där, höll både ja å LG full koll på om de skulle komma i närheten.
Vill inte ha henne nära mina barn. Jaa inte heller nära LG. Vill inte att han ska få se hur min mamma är.
Vill inte att nån ska få utsättas för det som ja blivit utsatt för. Hon har verkligen knäckt mig.
Hur som helst så trodde ja att det var säkert när vi efter ett tag inte hade sett dem på länge.
Men man ska aldrig slappna av. Vet det så väl, men lär mig aldrig.
Vi träffade på en kompis till LG å hans fru som vi stod å pratade med.
Gissa vem som kom å sa hej. Jo mamma.
Hon var visseligen trevlig å vi pratade bara väder å vind. Om vad vi hade å skulle handla på marknaden.
Jag vart helt stel i kroppen. Var allmänt trevlig tillbaka. Presenterade LG å mamma för varandra.
Det var första gången sedan aug -97
Efteråt kände ja hur kroppen skakade. LG skojade om att ja skulle behöva en wisky å ja kämpade med tårarna.
Vi hade nästan gått igenom allt så vi kollade igenom det sista innan vi for hem.
Jag var så pass stel i kroppen att ja knappt tog mig in i bilen.
På kvällen kom min yster förbi.
Skönt att bara få berätta utan detaljer hur det var att träffa på dem. Hon har ju själv varit med om allt.
Jo inte på samma sätt exakt, men hon vet ändå.
När ska man bli stor nog att man bara kan släppa allt å glömma?
När ska man slippa bli den lilla som blir totalt stel å funderar på vad hon ska säga eller göra för att det inte ska bli fel?
Vi hann inte gå länge där förns det var en man som satte sitt ansikte framför mig. Kom först inte på vem det var. Men det tog inte lång stund innan det kopplade att det var min morbror Janne. Han såg jag på avstånd förra året. Tror inte ja har pratat eller sett den mannen sedan min morfar dog ( tror det var -97).
Han var där med sin sambo, min mamma, hennes man å min lille bror.
Såg då inte min mamma, bara ryggen på Emil.
Janne pratade lite vardag å så inget mera.
Jag vart alldeles kallsvettig. Stel i hela kroppen. Visste inte riktigt vart ja skulle ta vägen.
De gick vidare å ja snabbade mig att ringa lilla yster för att varna. Vet att hon inte heller vill träffa dem.
Hela tiden när vi sedan gick där, höll både ja å LG full koll på om de skulle komma i närheten.
Vill inte ha henne nära mina barn. Jaa inte heller nära LG. Vill inte att han ska få se hur min mamma är.
Vill inte att nån ska få utsättas för det som ja blivit utsatt för. Hon har verkligen knäckt mig.
Hur som helst så trodde ja att det var säkert när vi efter ett tag inte hade sett dem på länge.
Men man ska aldrig slappna av. Vet det så väl, men lär mig aldrig.
Vi träffade på en kompis till LG å hans fru som vi stod å pratade med.
Gissa vem som kom å sa hej. Jo mamma.
Hon var visseligen trevlig å vi pratade bara väder å vind. Om vad vi hade å skulle handla på marknaden.
Jag vart helt stel i kroppen. Var allmänt trevlig tillbaka. Presenterade LG å mamma för varandra.
Det var första gången sedan aug -97
Efteråt kände ja hur kroppen skakade. LG skojade om att ja skulle behöva en wisky å ja kämpade med tårarna.
Vi hade nästan gått igenom allt så vi kollade igenom det sista innan vi for hem.
Jag var så pass stel i kroppen att ja knappt tog mig in i bilen.
På kvällen kom min yster förbi.
Skönt att bara få berätta utan detaljer hur det var att träffa på dem. Hon har ju själv varit med om allt.
Jo inte på samma sätt exakt, men hon vet ändå.
När ska man bli stor nog att man bara kan släppa allt å glömma?
När ska man slippa bli den lilla som blir totalt stel å funderar på vad hon ska säga eller göra för att det inte ska bli fel?
