Otillräcklig.

Har nu kommit till en del igen då ja känner mig som värdens sämsta. Mycket handlar det som vanligt om pengar. Pengar som inte räcker till. Våren är på väg å tjejerna växer på som bara den. Det behövs kläder. A kommer att behöva en ny cykel i sommar. E kommer behöva ett nytt gymkort + att hon skall snart börja övningsköra. Visst så kommer hon nu första året bara köra med oss privat. Men kostnaden för lektionerna är ju inte billiga, så det är dax att börja spara.
T, ja hon behöver ju en massa hon med. Inget ja kommer på just nu på rak arm.
Jag måste dra in nånstans. Frågan är bara vart. En tanke var att ja skulle sälja min bil. Köpa en liten skrutt bara för att ta mig till jobbet med. Säga upp garaget å ha den ute nästa vinter. Sluta röka är ju det första ja måste göra. Det är ju bara en själklarhet.
Barnens pappa är sedan ett tag arbetlös så ja kommernog inte att kunna räkna med att få hjälp av honom.
Min kära sambo anser att ja går i taket för sånt som kommer att lösa sig i framtiden. Men ja kan inte slappna av å tro att det löser sig av sig själv å att ja inte behöver göra nått åt saken.
Jag har ingen back up som han har med släkt som finns där om allt bara skulle skita sig.
Alla som har det ska skratta sig lyckliga.
Åh ja är super glad att det finns de som har den tryggheten.
Samtidigt som ja inte känner att ja räcker till för att tillgodo se barnen deras behov, så känner ja inte att ja räcker till för min sambo. Han är av den åsikten att det är bara att ta allt kallt så kommer det att rulla in pengar nån gång. Han tycker inte att ja behöver göra nått. För om ja nu gör det så kommer ja inte att kunna kosta på mig nått den närmaste framtiden. Åh då kommer han ju indirrekt att oxå ha det så. Nått som han vägrar att leva med.
Känns som om ja just nu sitter i fast i en dy grop å bara sjunker ju mer ja försöker göra nått för att rädda mig själv.
Åter igen så har ja misslyckats med att vara mamma å sambo.