Två familjer blir en.
Måste ju få säga att man har verkligen satt sig i en riktigt jobbig sitts när man flyttar i hop men någon som har barn.
Jaa vi har ju båda barn sen förr. Stora barn. 5 tjejer som ni nu redan vet.
Åh det är inte det lättase. Det finns ju en pappa å mamma till att ta hänsyn till. Jag har många gånger funderat på om ja var riktigt galen som gav mig in i detta. Det finns ju inga som älskar sina ex. Åh de ska ju alltid "ställa" till med nått.
Vet att dessa anser det samma om mig å min sambo, så därför vågar ja skriva ut detta här.
Men vad gör man, när man ser hur den ene föräldern påverkar barnen, så att de sårar den andre föräldern?
Jag har ju själv varit det barnet å ja vill lova att ja verkligen hatar det hon gjorde mot mig. Tyvärr tog det alldeles för många år av mitt liv innan ja vaknade upp. Å insåg vad hon hade gjort.
I dag har ja ingen kontakt med min mamma. Nått ja verkligen inte sörjer. Jag kan nu sedan flera år vara mig själv. Har fått gått mycket hos psykolog oxå pga av min uppväxt mm.
Vet inte hur ja ska förklara så att ni förstår. Men hon vred å vände allt till sin fördel. Var elak på ett sånt sätt när ingen annan såg. Sedan så fick hon det hela till att det var den andre som var elak mot henne. Åh alla trodde ju på henne förstås. Där stod den hon varit elak på å fick ta all skit.
Jag blir totalt frustrerad när ja nu ser att detta händer igen. Jag ser rött å då menar ja rött.
Vet att ja kommer att få mycket skit för att ja har skrivit detta här. Men jag kan inte vara tyst å tiga å vara snäll jämt. För det har ja fått lära mig från alla håll. När det gäller mina å alla andras barn, att ja ska vara snäll å tyst å bara ta emot all skit som ges mig.
Det är som sagt många gånger ja verkligen har funderat på att ge upp detta med att vi ska kunna bli en familj tillsammans. Det är hela tiden ett kämpande.
Åh ja har funderat om det verkligen är värt det hela? Jag är än så länge inte säker på det.
Det är en 50/50 chans om detta kommer att gå bra. Om ja kommer sitta där när ja blir gammal å vara lycklig å glad för att ja var denna envis, tjuriga sak som stannade. Eller om ja kommer sitta där å vara bitter för att man kämpade i motvind å det aldrig blev bättre. Aldrig har kunnat slappna av å bara vara lycklig å få vara lycklig.
Det är bara framtiden som kan bevisa det.
Ingen dans på rosor är var det är i alla fall. Dans på törnbuskar mera. För varje len dag så hugger en tagg dess då hårdare. Bittert?? Jaa kanske. Men ja lovar att så är det att få i hop två familjer i en.
Rosenknoppen finns ju där med. Å det är kärleken till den man älskar. Kanske därför man klarar av att ta alla dessa hugg av taggarna.
Frågan bara. Hur länge klarar man att stå emot alla hugg??
Jaa vi har ju båda barn sen förr. Stora barn. 5 tjejer som ni nu redan vet.
Åh det är inte det lättase. Det finns ju en pappa å mamma till att ta hänsyn till. Jag har många gånger funderat på om ja var riktigt galen som gav mig in i detta. Det finns ju inga som älskar sina ex. Åh de ska ju alltid "ställa" till med nått.
Vet att dessa anser det samma om mig å min sambo, så därför vågar ja skriva ut detta här.
Men vad gör man, när man ser hur den ene föräldern påverkar barnen, så att de sårar den andre föräldern?
Jag har ju själv varit det barnet å ja vill lova att ja verkligen hatar det hon gjorde mot mig. Tyvärr tog det alldeles för många år av mitt liv innan ja vaknade upp. Å insåg vad hon hade gjort.
I dag har ja ingen kontakt med min mamma. Nått ja verkligen inte sörjer. Jag kan nu sedan flera år vara mig själv. Har fått gått mycket hos psykolog oxå pga av min uppväxt mm.
Vet inte hur ja ska förklara så att ni förstår. Men hon vred å vände allt till sin fördel. Var elak på ett sånt sätt när ingen annan såg. Sedan så fick hon det hela till att det var den andre som var elak mot henne. Åh alla trodde ju på henne förstås. Där stod den hon varit elak på å fick ta all skit.
Jag blir totalt frustrerad när ja nu ser att detta händer igen. Jag ser rött å då menar ja rött.
Vet att ja kommer att få mycket skit för att ja har skrivit detta här. Men jag kan inte vara tyst å tiga å vara snäll jämt. För det har ja fått lära mig från alla håll. När det gäller mina å alla andras barn, att ja ska vara snäll å tyst å bara ta emot all skit som ges mig.
Det är som sagt många gånger ja verkligen har funderat på att ge upp detta med att vi ska kunna bli en familj tillsammans. Det är hela tiden ett kämpande.
Åh ja har funderat om det verkligen är värt det hela? Jag är än så länge inte säker på det.
Det är en 50/50 chans om detta kommer att gå bra. Om ja kommer sitta där när ja blir gammal å vara lycklig å glad för att ja var denna envis, tjuriga sak som stannade. Eller om ja kommer sitta där å vara bitter för att man kämpade i motvind å det aldrig blev bättre. Aldrig har kunnat slappna av å bara vara lycklig å få vara lycklig.
Det är bara framtiden som kan bevisa det.
Ingen dans på rosor är var det är i alla fall. Dans på törnbuskar mera. För varje len dag så hugger en tagg dess då hårdare. Bittert?? Jaa kanske. Men ja lovar att så är det att få i hop två familjer i en.
Rosenknoppen finns ju där med. Å det är kärleken till den man älskar. Kanske därför man klarar av att ta alla dessa hugg av taggarna.
Frågan bara. Hur länge klarar man att stå emot alla hugg??
